Trikotillomani
Trikotillomani innebär att man återkommande drar ut sitt eget hår, från hårbotten, ögonbrynen eller ögonfransarna. Det är ett erkänt tillstånd, inte en ovana att bara sluta med, och det finns hjälp att få som riktar sig mot beteendet snarare än mot håret.
Kort om trikotillomani
Trikotillomani är ett impulskontrollrelaterat tillstånd där man återkommande drar ut sitt eget hår, ofta utan att i stunden riktigt vilja det. Det ger oregelbundna kala partier med hårstrån av olika längd, till skillnad från de släta, helt kala fläckarna vid alopecia areata. Det är inget håret eller hårbotten kan behandlas för – hjälpen riktar sig mot beteendet, vanligen genom samtalsbaserad behandling, och många blir påtagligt bättre med rätt stöd.
Vad är trikotillomani?
Trikotillomani räknas som ett impulskontrollrelaterat tillstånd, nära besläktat med andra kroppsfokuserade repetitiva beteenden. Dragandet sker ofta i situationer av stress, uttråkning eller koncentration, och många beskriver en spänning som byggs upp innan och en lättnad direkt efter – ibland utan att personen är fullt medveten om att det pågår.
Det är vanligare än många tror, och det förekommer i alla åldrar, även om det ofta debuterar i tonåren. Att ha trikotillomani säger ingenting om viljestyrka eller karaktär – det är ett tillstånd som är svårt att bara "sluta med", på samma sätt som andra impulskontrollrelaterade tillstånd.
Så ser det ut
Till skillnad från alopecia areata, som ger släta, helt kala fläckar, lämnar trikotillomani oregelbundna partier med hårstrån av tydligt olika längd, eftersom nya strån hela tiden hinner växa till innan de dras ut igen. Området kan ha en ojämn, "utnött" karaktär snarare än en skarp, rund gräns.
Vanligast är hårbotten, men ögonbryn och ögonfransar är också vanliga ställen. Flera områden kan påverkas samtidigt eller växla över tid.
Vad hjälper?
Behandlingen riktar sig mot beteendet, inte mot hårbotten. Ingen hårprodukt, inget schampo och ingen hårvårdsrutin påverkar orsaken. Det som har bäst stöd är samtalsbaserad behandling, ofta med tekniker som hjälper till att bryta mönstret genom att bli medveten om utlösande situationer och ersätta beteendet med något annat i stunden.
Vägen dit går via vårdcentralen eller en psykolog, som kan bedöma vilken form av stöd som passar bäst. Ju tidigare hjälp söks, desto lättare brukar mönstret vara att bryta.
Om du känner igen dig
Många som drar sitt hår skäms över det och väntar länge med att söka hjälp, ibland i flera år. Det finns ingen anledning till det – trikotillomani är ett erkänt, behandlingsbart tillstånd som vårdpersonal möter regelbundet, och att söka stöd är inget att skämmas för.
Du behöver inte ha svar på varför det började för att söka hjälp, och du behöver inte ha provat att sluta på egen hand först. Prata med vårdcentralen, eller med någon du litar på, som ett första steg.
Kan håret växa tillbaka?
Ja, i de allra flesta fall. Hårsäckarna skadas normalt inte permanent av att dras enstaka gånger, och håret återhämtar sig när dragandet upphör eller minskar. Vid mycket långvarigt och intensivt dragande under samma område under flera år kan enstaka hårsäckar skadas mer varaktigt, men det är inte det vanliga förloppet.
Vanliga frågor om trikotillomani
Är trikotillomani samma sak som alopecia areata?
Nej, det är två helt olika tillstånd som kan se lika ut på avstånd. Alopecia areata är autoimmunt och ger släta, helt kala fläckar. Trikotillomani handlar om att håret dras ut för hand och lämnar strån av olika längd.
Är trikotillomani mitt fel?
Nej. Det är ett erkänt impulskontrollrelaterat tillstånd, inte ett tecken på bristande viljestyrka. Att skämmas gör det oftast svårare att söka den hjälp som faktiskt fungerar.
Räcker det att bara försöka sluta dra?
För de flesta räcker inte enbart viljestyrka, av samma skäl som gäller andra impulskontrollrelaterade beteenden. Samtalsbaserad behandling som riktar sig specifikt mot beteendet ger betydligt bättre resultat än att försöka sluta helt på egen hand.
Vart vänder jag mig för hjälp?
Vårdcentralen är en bra första kontakt och kan remittera vidare till psykolog eller annan lämplig vårdgivare. Du behöver ingen remiss för att själv söka en legitimerad psykolog.